bloggnERDRAGE: The Amazing Spider-Man

Att gå på bio är lite som att gå till frisören. Man sätter sig i stolen, ser sig i spegeln medan tjänsten man har betalat för är över, och sen går man därifrån, och känner sig överentusiastisk över sin nya frisyr. Men när man ställer sig framför spegeln hemma, börjar man snabbt störa sig över hur ens hår kom att se ut. Ibland går det så långt att man hatar sin frisyr, och därmed kliver över tröskeln av avsky och rakar bort allt själv. 

Det hade kunnat bli hur bra som helst, du hade mycket hår att göra något amazing av, och så blev det en frisyr man får när man är fem år. Avklippt potential i en papperskorg.

Och snacka om förlorad potential.

När man valde att göra en reboot av licensen hoppades jag på ett mer intelligent alternativ till de första filmerna. Istället fick vi mycket av den första filmen en gång till, med en annan skurk. En sämre skurk dessutom...
Konsekvens är inget Peter Parkers faster och farbror inte är några mästare på. Kanske det var därför de aldrig skaffade egna barn ba-dum-tss!
Peter kommer under filmens gång hem sönderspöad några gånger under filmens gång, med blåklockor på ögon och sår i ansikte, men behöver aldrig förklara sig eller möta några konsekvenser för de saker han gjort ute om nätterna. Han får ett litet tal och ett "oh god, Peter!" och går med ryggen fri vidare i detta trasiga manuskript. Bara här hade man kunnat ta upp intressanta saker som Sam Raimis filmer inte tog upp, då hans Spider-Man kunde slåss utan att bli skadad från den stund han fick sina krafter. Peter hade kunnat få utsättas för digra konsekvenser för sina nattliga äventyr, som i sin tur hade fört storyn vidare på ett mer naturligt och framför allt smart sätt. Men icke.

Ännu en missad gren av förbättring av de tidigare filmerna kunde man ha haft i Peters nätskjutare. I Raimis filmer kunde Peter skjuta nät ur handlederna, medan man i Amazing Spider-Man valde att följa serieförlagan och gav honom nätskjutare, vilket hade kunnat påverka några fightscener i filmen totalt.
Men ack, där gick de bet också, då de låter Peter ha dessa nätskjutare på sig i hela filmen. Mitt ögonbryn åker upp i hårfästet när jag tänker på det, varför tog de inte tillfället i akt att skriva åtminstone EN scen då Peter måste rädda dagen utan dräkt och nätskjutare utan att bli utpekad som Spider-Man. En sån premiss hade kunnat bli en riktig nagelbitare! 

The Lizard/Curt Connors då? Samma roll som Willem Dafoes Green Goblin stöpt i en annan form. Exakt samma roll. Blargh.

Utöver detta byggde storyn upp lite väähääl mycket för en uppföljare, nästan till den grad att det blev arrogant. Bla i allt snack om Norman Osborn, och i det att man aldrig följde upp vad som hände med Ben Parkers mördare.

Nerdrage på hög nivå här va, okej. Men bara därför att det är en nerdrage gör det inte Amazing Spider-Man till en bra film, vilket lite för många recensenter verkar tycka att den är. Bra alltså.

Jag tror jag gillar mina serietidningar lite för mycket. Ska nog ta en kalldusch nu.

En massa ursäkter/Cerce

Mjaha. Detta bloggande. Kommer nog bli aldrig riktigt bra på det misstänker jag. Vilket är lustigt då jag regelbundet skrev en online dagbok på haket om en massa ointressant jox i kanske tre år. Måste försöka få vanan tillbaka. Samt något att skriva om, ba-dum-tss.

Mitt öra kliar.

Jag fick ett tips häromdagen på the needle drops hemsida/blogg om ett hardcoreband från Boston vid namn Cerce. Intresserad som jag är, kollade jag in deras hemsida. Där hittar jag en gratis typ EP, samt en tour sampler där man får betala vad man tycker skivan är värd om man vill ha MP3/FLAC-filerna.
Självklart får man lyssna på musiken innan man pungar ut med pengar. Ville bara highlighta detta då jag tycker det är hemskt generöst av ett turnerande band.

Vad som skiljer dem från mängden hardcoreband jag har hört på sistone är sångerskan. Hon tar i för fulla flaskhalsar och lämnar inget för kompromiss. Den enda punkkvinna jag kan komma på som skrikit mig ur stolen utöver henne är Kathleen Hanna från Bikini Kill (kärlek och regnbågar). 

Check 'em out, ni som gillar skitsur musik med en skitsur tjej vid rodret!
http://cerce.bandcamp.com/album/tour-sampler-cd-r

Ge dem lite pengar för MP3-filerna vet jag! Det har då jag gjort!

... men alla bara tittar ut genom fönstret.

En tanke slår mig på bussen när jag har satt mig ner. Undrar vad som skulle krävas för att de andra på bussen skulle lägga märke till varandra och börja prata? Ett motorstopp? Nä, det skulle nog inte göra någon skillnad alls.

En olycka kanske? Ja! Vi glider ut över kajkanten och alla måste springa bakåt i bussen för att... nej, det hade nog inte heller räckt.

Det måste nog vara lite mer av en Lost-situation. Bussen kraschar på en öde ö, där vi måste samarbeta för att överleva, och därigenom lära känna varandra.
Typ som Greta, den 46-åriga kvinnan som sitter sig mittemot mig. Hon är bra på att sy och hjälper till att sy igen såren på de som har.
Amir som sitter längre bak i bussen hjälper till med att hitta mat tillsammans med Torsten, den pensionerade friluftsentusiasten som har längtat efter skogsfärder sedan vinterns trötta intågande.
Jag själv och busschauffören Eva fixar ved till elden, och Jens och Linnea latar sig och får genom konversation reda på att de var på väg till samma bröllop.

Ja, det hade nog räckt...

Stålrörsbadka-whu-what?

Här kommer ett onödigt invecklat förstainlägg!

Det finns en del saker i världen idag som gör mig ledsen. Eller väldigt många snarare.
En av dessa är dagens musiker. I synnerhet svenska musiker. Varför då? Vad är det för fel med dem?

JO!

All musik som produceras i vårt bananland är kliniskt ren. Alla musiker spelar prickfritt, de gör aldrig några fel som deras svärmödrar inte skulle gilla och, kort sagt, allting är tekniskt komplett. Mixen, ackorden, låtarna, sångtexterna, perfekta. Det är som 80-talet all over again, utan glittret och flådda pudlar på skallarna. Fint enligt vissa, dötrist enligt mig.

Under början av 80-talet hände dock en annan sak. Hardcore! Gemene man undgick dock denna musikgenre då den var väldigt ljusskygg. De flesta banden turnerade exklusivt i Nordamerika och höll sig på sitt hörn. Detta var band som var sjukt less konformen, hatade all auktoritet och förkastade vardagliga ting vi i alla tider tagit för givet; alkohol, droger, kärriärism, popularitet, profit, för att inte tala om sångstruktur och musikalitet. De flesta av banden kunde knappt spela sina instrument, och spelade låtar som klockade in på som längst en minut. Vad det med sin primitiva musik gjorde var att alienera "trendmänniskan." De visste att de aldrig skulle bli spelade på radio, och det var det de ville. Genom att leva djävulen och sjunga vad fan de kände för, oavsett hur kontroversiellt eller osmakligt det kunde anses vara av "the man."

Denna genre innefattade band som Minor Threat, Black Flag, Bad Brains, Circle Jerks, MDC, för att nämna några, och kom att influera en stor del populära 90-talsband. Band som Mudhoney, Nirvana, Sonic Youth, Fugazi, Rage Against The Machine och även mindre kända band som The Melvins och Steel Pole Bath Tub. Ur punkens aska steg dem för att slå ner Michael Jackson från hitlistornas förstaplatser och över en natt tog de över musikvärlden! De vågade leva om, hela låtar kunde vara feedback om de så ville, texter som utan fruktan kunde handla om vad som helst. Och de fick sin efterlängtade tid på scenen. De revolutionerade! Punkt!

Men sen kom 00-talet. Årtiondet då revolution genom kultur blev en sorts nostalgitripp mer än ett pistolhot. Låtskrivare följde samma dammiga formel, och trampade sig fast i dyn, och började spela annan mindre konfrontativ musik. Musik som var perfekt. Musik som alla kan lyssna på. Musik som våra svärmödrar tycker om.

Vilket är dit jag försöker komma med allt rabbel. Dagens musik är totalt harmlös och ovidkommande för framtiden. De kommer inte influera någon på samma sätt som ett punkband som fanns för drygt 40 år sen kan influera någon idag. För att bli ihågkommen måste man våga alienera lyssnare för att få fans som faktiskt kommer komma ihåg ens musik. Som musiker hade nog det varit mitt främsta mål, framför melodifestival och radiotid. Man måste stå för något, annars kommer man att gå på vad som helst.

Det var första inlägget. Här är en låt med Steel Pole Bath Tub.