En tanke slår mig på bussen när jag har satt mig ner. Undrar vad som skulle krävas för att de andra på bussen skulle lägga märke till varandra och börja prata? Ett motorstopp? Nä, det skulle nog inte göra någon skillnad alls.
En olycka kanske? Ja! Vi glider ut över kajkanten och alla måste springa bakåt i bussen för att... nej, det hade nog inte heller räckt.
Det måste nog vara lite mer av en Lost-situation. Bussen kraschar på en öde ö, där vi måste samarbeta för att överleva, och därigenom lära känna varandra.
Typ som Greta, den 46-åriga kvinnan som sitter sig mittemot mig. Hon är bra på att sy och hjälper till att sy igen såren på de som har.
Amir som sitter längre bak i bussen hjälper till med att hitta mat tillsammans med Torsten, den pensionerade friluftsentusiasten som har längtat efter skogsfärder sedan vinterns trötta intågande.
Jag själv och busschauffören Eva fixar ved till elden, och Jens och Linnea latar sig och får genom konversation reda på att de var på väg till samma bröllop.
Det finns en del saker i världen idag som gör mig ledsen. Eller väldigt många snarare.
En av dessa är dagens musiker. I synnerhet svenska musiker. Varför då? Vad är det för fel med dem?
JO!
All musik som produceras i vårt bananland är kliniskt ren. Alla musiker spelar prickfritt, de gör aldrig några fel som deras svärmödrar inte skulle gilla och, kort sagt, allting är tekniskt komplett. Mixen, ackorden, låtarna, sångtexterna, perfekta. Det är som 80-talet all over again, utan glittret och flådda pudlar på skallarna. Fint enligt vissa, dötrist enligt mig.
Under början av 80-talet hände dock en annan sak. Hardcore! Gemene man undgick dock denna musikgenre då den var väldigt ljusskygg. De flesta banden turnerade exklusivt i Nordamerika och höll sig på sitt hörn. Detta var band som var sjukt less konformen, hatade all auktoritet och förkastade vardagliga ting vi i alla tider tagit för givet; alkohol, droger, kärriärism, popularitet, profit, för att inte tala om sångstruktur och musikalitet. De flesta av banden kunde knappt spela sina instrument, och spelade låtar som klockade in på som längst en minut. Vad det med sin primitiva musik gjorde var att alienera "trendmänniskan." De visste att de aldrig skulle bli spelade på radio, och det var det de ville. Genom att leva djävulen och sjunga vad fan de kände för, oavsett hur kontroversiellt eller osmakligt det kunde anses vara av "the man."
Denna genre innefattade band som Minor Threat, Black Flag, Bad Brains, Circle Jerks, MDC, för att nämna några, och kom att influera en stor del populära 90-talsband. Band som Mudhoney, Nirvana, Sonic Youth, Fugazi, Rage Against The Machine och även mindre kända band som The Melvins och Steel Pole Bath Tub. Ur punkens aska steg dem för att slå ner Michael Jackson från hitlistornas förstaplatser och över en natt tog de över musikvärlden! De vågade leva om, hela låtar kunde vara feedback om de så ville, texter som utan fruktan kunde handla om vad som helst. Och de fick sin efterlängtade tid på scenen. De revolutionerade! Punkt!
Men sen kom 00-talet. Årtiondet då revolution genom kultur blev en sorts nostalgitripp mer än ett pistolhot. Låtskrivare följde samma dammiga formel, och trampade sig fast i dyn, och började spela annan mindre konfrontativ musik. Musik som var perfekt. Musik som alla kan lyssna på. Musik som våra svärmödrar tycker om.
Vilket är dit jag försöker komma med allt rabbel. Dagens musik är totalt harmlös och ovidkommande för framtiden. De kommer inte influera någon på samma sätt som ett punkband som fanns för drygt 40 år sen kan influera någon idag. För att bli ihågkommen måste man våga alienera lyssnare för att få fans som faktiskt kommer komma ihåg ens musik. Som musiker hade nog det varit mitt främsta mål, framför melodifestival och radiotid. Man måste stå för något, annars kommer man att gå på vad som helst.
Det var första inlägget. Här är en låt med Steel Pole Bath Tub.
