... men alla bara tittar ut genom fönstret.

En tanke slår mig på bussen när jag har satt mig ner. Undrar vad som skulle krävas för att de andra på bussen skulle lägga märke till varandra och börja prata? Ett motorstopp? Nä, det skulle nog inte göra någon skillnad alls.

En olycka kanske? Ja! Vi glider ut över kajkanten och alla måste springa bakåt i bussen för att... nej, det hade nog inte heller räckt.

Det måste nog vara lite mer av en Lost-situation. Bussen kraschar på en öde ö, där vi måste samarbeta för att överleva, och därigenom lära känna varandra.
Typ som Greta, den 46-åriga kvinnan som sitter sig mittemot mig. Hon är bra på att sy och hjälper till att sy igen såren på de som har.
Amir som sitter längre bak i bussen hjälper till med att hitta mat tillsammans med Torsten, den pensionerade friluftsentusiasten som har längtat efter skogsfärder sedan vinterns trötta intågande.
Jag själv och busschauffören Eva fixar ved till elden, och Jens och Linnea latar sig och får genom konversation reda på att de var på väg till samma bröllop.

Ja, det hade nog räckt...